Vergilius första diktsamling var Bucolica eller Ecloger, som består av tio herdedikter. Herdarnas liv framställs på ett rätt idylliskt sätt; dock handlar det om en idyll som är utsatt för hot. I den första dikten möter vi t ex en herde som fördrivits från sin gård, och den fjärde dikten handlar om ett barn som ska skänka frid och försoning åt en krigshärjad värld. Vergilius andra diktverk är Georgica, en lärodikt som behandlar lantbrukets olika områden. Vergilius tredje och mest storslaget upplagda diktverk är Aeneiden, som handlar om Roms mytiske grundare Aeneas, son till gudinnan Venus och en trojansk prins. Aeneas är en av de få trojaner som överlevde den massaker som grekerna anställde när de intog staden Troja i nordvästra Mindre Asien. Han skonades därför att han av gudarna fått ett högre uppdrag, nämligen att grunda den stad som så småningom skulle bli moderstad till Rom. Aeneiden är mycket konstfullt uppbyggd: Ramhandlingen skildrar Aeneas' vedermödor på väg till Italien och hans krigiska öden där. På olika sätt lägger Vergilius in tillbakablickar och framåtblickar: När t ex Aeneas kommer till drottning Dido i Karthago, låter Vergilius honom själv berätta om den sista natten hemma i Troja, den fruktansvärda natt när grekerna intog staden och for brännande och mördande fram bland de i stort sett försvarslösa trojanerna. I ett annat avsnitt låter Vergilius Aeneas vandra ner i underjorden, där han får träffa själarna till sådana personer som i en mer eller mindre avlägsen framtid ska bli framträdande gestalter i den romerska staten, män sådana som Brutus som störtade kungadömet och införde en fri författning, Scipio den äldre och den yngre, som krigade mot Karthago och Augustus, som räddade Rom ur inbördeskrigens virrvarr. Den mest berömda episoden i diktverket återfinns i fjärde sången: Aeneas förälskar sig i drottning Dido och hon i honom, och Aeneas bereder sig att stanna i Karthago och bygga upp den staden. Överguden Iuppiter blir emellertid förgrymmad och skickar ner guden Hermes, som påminner Aeneas om att det var inte detta som var hans uppdrag. Aeneas inser sin plikt och smyger sig i väg som en tjuv om natten. När Dido inser att Aeneas skamlöst svikit henne, begår hon självmord. Detta är en djupt tragisk berättelse i sig, samtidigt ger den rika associationer: Den ger en mytologiskt förankrad bakgrund till den fiendskap som i historisk tid rådde mellan romare och karthager (de utkämpade tre förhärjande krig under perioden 264-146 f. Kr).

Samtidigt kan berättelsen ses som en anspelning på och kommentar till en aktuell händelse: Den romerske fältherren Antonius hade – till skillnad från Aeneas – valt att stanna hos och solidarisera sig med sin afrikanska älskade (drottning Kleopatra av Egypten) när krig hotade och svek därmed sin plikt mot Rom. I framställningen av denna episod, liksom på många andra sätt, kan således Vergilius visas ge ett tydligt stöd åt Caesar Octavianus (sedermera Augustus), som just framträdde som räddare och återställare av traditionella romerska värden. Många forskare har – i synnerhet under de senaste årtiondena – haft svårt att acceptera att Vergilius hyllar en auktoritär regim såsom den Caesar Octavianus/Augustus införde (en riktig poet ska ju vara samhällskritisk) och har därför menat sig kunna finna formuleringar och dolda anspelningar som visar att Vergilius egentligen tog avstånd från eller åtminstone ställde sig skeptisk till Augustus' samhällsbygge. Mot dessa dolda anspelningar (så väl dolda att de inte upptäckts förrän under de senaste årtiondena!) står ett antal ställen där Vergilius mycket tydligt hyllar Augustus och det romerska riket. I en berömd passage i sjätte sången profeteras om romarnas uppgift i världen i kontrast till grekernas: Andra (d. v. s. grekerna) må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred – det skall bli din konst – och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar
(Sjätte sången, vers 847-853, Ingvar Björkesons översättning) När man läser denna hyllning till romerskt imperiebyggande bör erinra sig det politiska läget: Under långa perioder hade det rått inbördeskrig, på 80-talet mellan Marius och Sulla, på 40-talet först mellan Caesar och Pompejus, sedan mellan Caesars mördare och hans arvtagare, på 30-talet mellan Caesar Octavianus och Antonius. Det är rimligtvis mot den bakgrunden man ska se Vergilius' och hans kollega Horatius' lovprisande av den politiska stabilitet som Augustus' regim medförde.

Arne Jönsson