Germania

Germaner, germani, var romarnas sammelnamn på en rad olika stammar i norra Europa, både dem vid Rhens västra strand som befann sig inom romarrikets gränser och dem som bodde öster om Rhen (det s k fria Germanien). De var kända för romarna redan under republikens tid, då två germanfolk, cimbrer och teutoner, anföll Italien norrifrån men blev besegrade av fältherren Marius. Senare råkade Caesar i militär kontakt med dem under sitt fälttåg i Gallien (dagens Frankrike). Under kejsa Augustus' regeringstid (27 f Kr - 14 e Kr) försökte den romerska armén avancera österut i Germanien ända fram till floden Elbe. Detta misslyckades dock, inte minst som en följd av det svidande nederlaget i Teutoburgerskogen år 9 e Kr då 20.000 romerska soldater miste livet (nyligen har platsen för slaget eventuellt identifierats genom fältundersökningar: Kalkriese nära Osnabrück). Under 200-talet e Kr och senare gjorde germanerna det romerska rikets gränstrakter osäkra genom allt tätare anfall och inbrytningar. I de folkvandringar som präglade perioden ca 370-600 e Kr spelade germanska stammar en stor roll, t ex goter och vandaler. De bidrog till att romarriket föll och ersattes av medeltida kungadömen. För romarna framstod germanerna som avvikande i de allra flesta avseenden från det de uppfattade som romerskt (utseende, levnadssätt, stridsmetod, försörjning, etc). Historieskrivaren Tacitus (ca 55-strax efter 117 e Kr) ägnade dem en skrift som han kallade Germania. I den beskriver han de olika stammarna en efter en; längst i norr nämner han suiones (troligen = svearna). Detta är första gången som svenskarnas förfäder blir nämnda i europeisk litteratur.På Tacitus' tid var förbindelserna mellan Rom och det fria Germanien så pass omfattande att det knappast kan ha rått någon brist på information om germanerna. Tacitus kunde dessutom använda ett par numera förlorade historieverk om Roms krig mot germanerna. De uppgifter han lämnar om germanernas fysik, deras bostäder, klädedräkt, vapen, gudadyrkan och begravningsskick har kunnat jämföras med fynd från moderna utgrävningar. Det visar sig då att mycket som Tacitus berättar om stämmer ganska väl med verkligheten. Samtidigt står det klart att Tacitus' egna värderingar har präglat bilden av germanerna i stort. Han var starkt missnöjd med rådande förhållanden inom romersk politik och romerskt samhällsliv. Germanerna fick rollen att vara en positiv motbild för de romerska läsare som delade hans negativa syn på den egna nationen.

Eva Rystedt