Colosseum

Colosseum är det största och mest magnifika exemplet på de amfiteatrar som uppfördes i det romerska riket. Dessa byggdes för att hysa de spel som inflytelserika politiker underhöll de arbetslösa folkmassorna i Rom med. De tre stående evenemangen var:

• Venationes - djurhetsning (jakt på vilda, exotiska djur som t ex lejon och elefanter)
• Naumachiae - stora iscensatta sjöslag, då arenan vattenfylldes via akvedukter
• Numera - de berömda gladiatorspelen som hade sitt ursprung i italiska begravningsspel.

Spelen var oerhört grymma och blodiga - som exempel kan nämnas att under de 100 invigningsdagarna mer än 5000 djur fick sätta livet till på Colosseum. Colosseum, eller Amphiteatrum Flavium som den kallades under antiken, uppfördes åren 75-80 e Kr av kejsar Vespasianus och dennes son Titus, som fullbordade bygget. De tillhörde den flaviska ätten som också arenan uppkallades efter. Namnet Colosseum känner man tidigast till från tidig medeltid. Det syftar på den kolossalstaty i förgylld brons av solguden Helios (ursprungl kejsar Nero) som redan under antiken sattes upp alldeles intill. Själva byggnaden utgör en ellips som mäter 188x156 m, och höjden är 48,5 m. Den är en jättelik arkitektonisk skapelse konstruerad främst i tegel, cement och tuffsten. De 80 arkadbågar som smyckar fasaden är uppdelade i tre våningar, och inramas av halvkolonner i tre olika stilar, en för varje våning. I arkadbågarna stod under antiken statyer uppställda, numera försvunna. Sammanlagt har man uppskattat arenans kapacitet till 50-60 000 personer, vilka via ett effektivt system av trappor och passager snabbt kunde evakueras. Under det rörliga arenagolvet i trä fanns ett komplicerat system av gångar och utrymmen som ännu kan beskådas. Dessa var avsedda för djuren och gladiatorerna, vilka kom upp via luckor i golvet. En annan finess var det stora seglet som kunde spännas över arenan som skydd mot solen.

Efter kristendomens seger bannlystes gladiatorspelen 438 e Kr, men det dröjde till 523 e Kr innan även djurhetsningarna förbjöds, alltså långt efter att det romerska imperiet fallit. Colosseum omvandlades under medeltiden till fästning, men förblev relativt välbevarad trots bränder, jordbävningar och barbarernas plundringar ända fram till 1300-talet då man började att använda den forna arenan som stenbrott för de nya renässanspalatsen i staden. En ödets ironi alltså, att en av de många härskare som lät renovera Colosseum faktiskt var en barbarkung, medan de som verkligen gjorde den till en ruin var romarna själva.