Antika författare, såväl grekiska som romerska, sammanfattade gärna egna och andras erfarenheter i en koncenterad form som inbjöd till eftertanke och inlärning. Det finns tusentals sådana bevingade ord, som uttrycker något slags levnadsvisdom, t ex: Faber est suae quisque fortunae ("Var och en är sin egen lyckas smed"), Appius Claudius Pulcher, d. ca 275 f Kr. Contumeliam si dices, audies ("Om man smädar, blir man smädad"), Plautus, d. 184 f Kr. Sine Cerere et Libero friget Venus ("Utan bröd och vin fryser kärleken"), Terentius, d. 159 f Kr. Ne quid nimis ("Måtta i allt!"), Terentius, d. 159 f Kr. Silent leges inter arma ("Lagarna tiger när vapnen talar"), Cicero, d. 43 f Kr. Vita vinum est ("Vin, det är livet"), Petronius, d. 66 e Kr. Ferme acerrima proximorum odia sunt ("Inget hat är så bittert som hat mellan släktingar", Tacitus, d. ca 120 e Kr. Odium numquam potest esse bonum ("Hat kan aldrig vara något gott"), Spinoza, d. 1677. Esse est percipi ("Att vara är att förnimmas"), Berkeley, d. 1753. Man brukar citera de bevingade orden lösryckta utan att bekymra sig om sammanhanget. Här ska emellertid ges några exempel på hur en författare ursprungligen gett sina tankar en språkligt tillspetsad form för att driva hem ett pedagogiskt och moraliskt budskap. Den störste av romerska historiker, Cornelius Tacitus (död ca 120 e.Kr.), hör till dem som älskade att förtydliga sina skildringar av dramatiska historiska händelser med en rappt formulerad maxim. Här följer några exempel: Proprium humani ingenii est odisse quem laeseris ("Det är typiskt för människan att hata den som man begått en oförrätt mot"). Tacitus fäller den kommentaren närmast för att förklara varför kejsar Domitianus inte ville ge några nya uppdrag till den synnerligen kompetente fältherren Agricola som han tidigare behandlat på ett otacksamt sätt. Samtidigt fäster Tacitus uppmärksamheten på en viss psykologisk försvarsmekanism, nämligen tendensen att betrakta offret, inte gärningsmannen, som skyldig. Auferre, trucidare, rapere falsis nominibus "imperium", atque, ubi solitudinem faciunt, "pacem" appellant[Romani] ("Att stjäla, mörda, plundra, det kallar romarna 'att försvara nationen', och där de åstadkommer en ödemark, kallar de det 'fred'). Med de här orden låter Tacitus en brittisk hövding brännmärka romarnas framfart i det nyerövrade Britannien, men den skulle lika gärna kunna användas för att beskriva konflikten mellan erövrarens ideologi och praxis i helt andra tider. Nog skulle för övrigt maximen (i synnerhet andra ledet) duga utmärkt som kommentar till exempelvis de kinesiska ledarnas massaker på Himmelska fridens torg, till general Pinochets maktövertagande i Chile eller till turkarnas krig mot kurderna. Et ut corpora nostra lente augescunt, cito extinguuntur, sic ingenia studiaque oppresseris facilius quam revocaveris ("Liksom vi människor växer långsamt, men dör snabbt, så kan man lättare undertrycka kreativitet och intellektuell verksamhet än åter väcka liv i dem"), vilket i dessa besparingstider kan uttryckas som så att det är lätt att lägga ner en verksamhet, men svårt och tidskrävande att åter bygga upp kompetensen. Cupido dominandi cunctis adfectibus flagrantior est ("Maktbegäret är starkare än alla andra lidelser"). Den här sentensen använder Tacitus för att förklara en viss persons eljest oförklarliga beteende. Samma tanke, att ingen drift är så stark som maktbegäret, uttrycker Tacitus på ett annat ställe på ett helt annat sätt, nämligen genom att ge ett konkret exempel: Han skildrar på ett ställe först hur kejsar Nero lät mörda sin mor, Agrippina, som bokstavligen gått över lik för att säkra tronen åt sin son. Sedan tillägger Tacitus att Agrippina sedan många år vetat hur hon skulle dö. Nam consulenti super Nerone responderunt Chaldaei fore ut imperaret matremque occideret; atque illa 'occidat' inquit, 'dum imperet.' ("Ty när hon frågade några kaldeiska spåmän om Neros kommande öde, svarade de, att han skulle bli kejsare och mörda sin mor. Då sa hon: Han får gärna mörda mig, bara han blir kejsare"). Denna formulering fäster sig i minnet och ger i ett nötskal en beskrivning av både mor och son, två fullständigt skrupelfria personer för vilka makten var allt.

*

Det är inte bara historiker som efterlämnat minnesvärda formuleringar. Flera mycket berömda yttranden har aktiva politiker, såsom Cicero och Caesar, till upphovsmän: Iacta alea est ("Tärningen är kastad"), Caesars ord när han år 49 f Kr beslutat sig för att göra uppror mot den lagliga regeringen och låta sina soldater marschera mot Rom. Veni, vidi, vici ("Jag kom, jag såg, jag segrade"), Caesars kommentar efter den lättvunna segern över kung Pharnakes borta i Orienten. Cum tacent, clamant ("När de tiger, ropar de"), Ciceros ord i talet mot Catilina år 63 f Kr, när han försöker intala denne att alla senatorerna faktiskt hatar honom fastän de tydligen inte reagerar när Cicero framför sina anklagelser mot den misstänkte upprorsmakaren. Nihil tam munitum quod non expugnari pecunia possit ("Ingen borg är så välbefäst att den inte kan intas med hjälp av pengar"). Cicero uttrycker i sitt tal mot provinsguvernören Verres, som roffat åt sig enorma summor, sina farhågor för att att det ska vara svårt att få en så rik man dömd skyldig, eftersom han ju kan muta domarna. Cui bono? ("Vem hade fördel av brottet"). När ett brott är begånget, måste man först fråga vem som hade motiv, påpekar Cicero i sitt försvarstal för Roscius, som blivit anklagad för mord på sin far, fastän det var andra personer som vunnit på mordet. "Sådant är nämligen människolivet att ingen begår ett brott utan hopp om vinning." För den som vill fördjupa sitt psykologiska skarpsinne och öka sin levnadsvisdom eller bara gläds åt träffsäkra formuleringar kan följande bok rekommenderas: Latinska sentenser och citat från två årtusenden, med översättning till svenska av Gerhard Bendz, tredje upplagan, Stockholm 1971.

Arne Jönsson