Örjan Wikander

Medelhavsarkeologin har en lång och splittrad historia, som i väsentliga avseenden skiljer sig från den nordeuropeiska fornkunskapens. Allt sedan ungrenässansen har klassiska filologer letat inskrifter på latin och grekiska, arkitekter har uppmätt och avtecknat antika byggnadsminnesmärken, och konstnärer har studerat antik bildkonst, framför allt skulptur – det senare i sådan utsträckning att ordet "arkeologi", särskilt inom tyskt språkområde, ända in i vår egen tid använts för att beteckna antikens konsthistoria. Sökandet efter antika lämningar förblev dock länge huvudsakligen estetiskt och praktiskt betingat: antik arkitektur och bildkonst skulle tjäna som förebilder och inspiration för samtidens arkitekter och konstnärer. En mera vetenskaplig syn, ett intresse för den klassiska civilisationen i sig, möter vi egentligen först under 1800-talet – parallellt med liknande tendenser inom den nordeuropeiska arkeologin.

Steg åter ur gruset

Det sena 1800-talet bevittnade en närmast explosionsartad utveckling inom Medelhavsarkeologin. Samtidigt med att egyptologien, assyriologien och den "bibliska" arkeologien framträdde som självständiga vetenskapsgrenar, började klassiska arkeologer konsekvent undersöka resterna från den grekiska och romerska kulturen. Den antika världens städer och helgedomar, som man länge känt genom de klassiska auktorerna, steg åter ur gruset och tog åskådlig gestalt. Runt hela Medelhavet arbetade arkeologiska expeditioner från Europas kulturländer, men till dessa hörde tills vidare inte Sverige. Antikstudiet i vårt land går vid universiteten liksom i skolorna tillbaka på studiet av de klassiska språken. Från en i huvudsak filologisk disciplin utvecklades det under 1800-talets lopp till att allt mer ta upp frågor av realiakaraktär – historia, litteraturhistoria, konst, arkeologi, osv. Ursprungligen var syftet naturligtvis främst att möjliggöra en bättre förståelse av de antika texterna, men efter hand kom de nya forskningsområdena att tillmätas ett värde i sig. Som en konsekvens av denna utveckling genomfördes år 1894 det första svenska utgrävningsföretaget i Medelhavsvärlden, undersökningen av en Poseidon-helgedom på ön Kalauria (Poros) utanför Argolis i Grekland.

Nytt ämne

År 1909 skapades så ämnet Klassisk fornkunskap och antikens historia (sextio år senare omdöpt till Antikens kultur och samhällsliv), med lärostolar vid de båda universiteten i Lund och Uppsala, och senare även i Göteborg och Stockholm. Avsikten med det nya ämnet definierades i dess namn. Här skulle man studera såväl antikens fornkunskap, baserad på arkeologiska fynd och konstföremål, som dess historia, vars källmaterial framför allt utgöres av den klassiska litteratur som först givit upphov till ämnet. Man framhöll uttryckligen att sambandet mellan antikens arkeologi och historia är så starkt, att de inte med fördel låter sig studeras fristående från varandra. Detta kan synas oss självklart, men konstruktionen är i själva verket närmast unik. I de flesta västeuropeiska länder, där utvecklingen under 1800-talet löpte efter samma linjer som hos oss, valde man en annan lösning. Den klassiska fornkunskapen utgör där en egen disciplin, ibland helt självständig, ibland mer eller mindre nära sammankopplad med den lokala arkeologien eller med den främreasiatiska. Antikhistorien knöts i stället samman med historieämnet, och därmed skapades en ibland ganska markerad gräns mellan de båda delar av antikstudiet som i Sverige integrerades inom ämnet Klassisk fornkunskap och antik historia. I Sverige hävdade vi alltså vikten av en helhetssyn i antikstudiet, men det måste icke desto mindre påpekas att ämnet redan tidigt fick en tydlig slagsida mot arkeologien. Under mellankrigstiden organiserades en rad större utgrävningsprojekt, som gav den svenska Medelhavsarkeologien en icke obetydlig ställning: Asine i Argolis, Asea i Arkadien, den stora Cypern-expeditionen, och Ardea i Latium, för att bara nämna några. Under tiden fick man också en fast punkt i Medelhavsländerna genom etablerandet av det Svenska Institutet i Rom år 1926.

Institutet i Athen

Efter det andra världskriget utvecklades denna verksamhet vidare. År 1948 fick det arkeologiska institutet i Rom en motsvarighet i Athen, och därmed hade en fast grund lagts för både forskning och utbildning i den klassiska antikens viktigaste länder, Grekland och Italien. Den fältarkeologiska verksamheten återupptogs – till en början med tyngdpunkt i Italien, där de omfattande utgrävningsprojekten vid San Giovenale, Luni sul Mignone och Acquarossa gav svensk arkeologi en lika stark ställning som den redan uppnått i den östra Medelhavsvärlden. Under det senaste decenniet har vi sett grävningsföretag under svensk ledning eller med svensk medverkan på en rad platser kring Medelhavet: Acquarossa i Etrurien, Ficana i Latium, Forum Romanum i Rom, Karthago i Tunisien, Asine och Midea i Argolis, Paradeisos i Thrakien, Chania på Kreta och Hala Sultan Tekke på Cypern. Helhetssynen i antikstudiet, eller tvärvetenskaplighet om man så vill, är alltså den svenska antikvetenskapens starka sida – men samtidigt dess svaghet. De omfattande kunskaper som är nödvändiga för denna överblick – i historia, konst, litteratur, klassiska språk, religion, osv – lämnar av praktiska skäl begränsade möjligheter till djupgående metodisk skolning inom motsvarande discipliner. Detta gäller inte minst fältarkeologien, fastän denna allt mer kommit att utgöra ämnets ryggrad. Även om flera svenska projekt, i synnerhet den betydelsefulla Cypern-expeditionen 1927–1931, har bedrivits med metoder som måste anses ytterst framsynta i relation till Medelhavsarkeologien i allmänhet, har vi på det hela taget delat dennas vanligare brister: överdriven föremålsfixering, tvivelaktig grävningsteknik och otillfredsställande dokumentation. Först under de båda senaste decennierna har en allmän uppryckning kommit till synes härvidlag. I dag kan inte sägas att någon grundläggande metodologisk skillnad längre föreligger mellan en välskött utgrävning i Medelhavsvärlden och en i Nordeuropa. Däremot tvingar den ofta nära nog otroliga fyndrikedomen fram delvis olikartade praktiska lösningar och tillvägagångssätt.

Geografisk komplikation

Mera specifik är den geografiska komplikation som innebär att en klassisk arkeolog måste tillbringa långa arbetsperioder i främmande länder inte bara under själva utgrävningen utan än mer under bearbetningsskedet. På få undantag när tillåts inte någon utförsel av arkeologiskt material från Medelhavsländerna ens för vetenskaplig bearbetning. Då de i publikationsarbetet inblandade arkeologerna normalt är bundna av sin verksamhet hemma i Sverige, tenderar bearbetningen ofta att dra långt ut på tiden. Intervaller på 30 år mellan utgrävning och publikation är inte ovanliga. Särskilt påtagligt har detta problem naturligtvis varit vid de större utgrävningsföretagen, där mängden av tillvarataget material och dokumenterad information gjort publikationsarbetet särskilt svårt att föra i hamn. Dessa omständigheter, i kombination med hastigt stigande arbetarlöner och ökade kostnader i allmänhet, har bidragit till att sätta stopp för vidare arkeologiska storföretag i såväl Grekland som Italien. Detta har dock inte betytt slutet för svenska arkeologiska insatser i Medelhavsvärlden. Behovet att kunna erbjuda studenter på högre nivå möjlighet till fältarkeologisk skolning, behovet av vetenskaplig kontinuitet, och inte minst behovet av att vidmakthålla Rom- och Atheninstitutens internationella anseende gör det knappast möjligt att helt bryta den arkeologiska traditionen utan allvarliga risker för antikämnets framtid. Den långsiktiga strategien torde inte ha ändrats på avgörande sätt, men man har bytt taktik. I den grekiska världen har man allt mera övergått till mindre, avgränsade utgrävningsprojekt, där fältarbetet ofta medvetet varvas med bearbetningskampanjer. I Italien har man övergivit de nationella grävningsföretagen till förmån för ett begränsat deltagande i samnordiska projekt. Behovet av fältarkeologisk skolning har förvisso inte avtagit, då återväxten inom ämnet är god – kanske alltför god. Vid våra fyra universitetsinstitutioner finns ett drygt nittiotal registrerade doktorander, medan det inom samma institutioner, vid instituten i Rom och Athen samt vid Medelhavsmuseets grekisk-romerska avdelning finns allt som allt ett tjugotal tjänster att konkurrera om. Utsikterna för en framtida karriär inom ämnet är sålunda allt annat än ljusa.

Skiljeväg

Antikstudiet i Sverige befinner sig för närvarande vid en skiljeväg. De tendenser som länge gjort sig bemärkta från den historiska, i strikt mening "klassiska", antiken mot förhistorien har i någon mån börjat ifrågasättas. Kraven på kunskaper i de klassiska språken, som under hela 1970-talet var avskaffade t o m på forskarnivå, har återinförts, och ett visst ökat intresse för ämnets historiska del har kunnat förmärkas. På samma sätt har man på den arkeologiska sidan börjat diskutera utgrävningarnas innehåll. Skall man också i fortsättningen koncentrera verksamheten till de förhistoriska epoker, där svensk arkeologi sedan länge har en stark och inte sällan ledande ställning? Eller skall man snarare sträva mot en ökad bredd, med större tonvikt på historiska epoker där vår "tvärvetenskapliga" inriktning borde kunna förväntas ge ett rikare utbyte? Vilken målsättning som kommer att väljas är inte givet, men med dagens begränsade ekonomiska resurser kommer vi knappast att kunna förverkliga båda.

Örjan Wikander