Nordiska forskarseminariet. Bo Wendt: Ordförrådet i NT 1526 och dess förhållande till fornsvenska och senare nysvenska.

Fastän utpekad som det kanhända viktigaste textuella råmärket av alla i svensk språkhistoria har den svenska översättningen av Nya testamentet från 1526 (NT 1526) i forskningen oftast uppmärksammats antingen texthistoriskt – inte minst med avseende på vilka källtexterna och översättarna var (senast och mycket grundligt i Lars Wollins Det humanistiska bibelverket (2024)) – eller stilhistoriskt – med avseende på dess ståndpunkt inom svensk bibelstil (sammanfattande i Carl Ivar Ståhles Svenskt bibelspråk från 1500-tal till 1900-tal (1970)). I föreliggande bidrag skall jag emellertid vända blicken mot NT 1526-språkets ställning inom den allmänna språkhistorien och då närmare bestämt den ordhistoriska sidan därav. Det grundläggande spörsmålet gäller hur ordförrådet i NT 1526 förhåller sig till utvecklingen av språkets ordförråd i gränslandet mellan fornsvenska och nysvenska: vad gammalt som NT 1526 förde vidare (eller som ebbade ut med denna text) och vad nytt som NT 1526 etablerade (eller misslyckades med att etablera). Metodiskt har jag därvid tagit en bekväm genväg över SAOB:s beskrivning av detta ordförråd. Eftersom NT 1526 av naturliga skäl har det särskilt väl förspänt som tillhandahållare av SAOB:s förstabelägg för 1500-talsord, och det vare sig ordet är belagt redan i fornsvenskan eller först i nysvenskan, torde det stora flertalet av NT-textens alla ord ha kommit med i SAOB:s citering. Därmed erbjuder SAOB en lättillgänglig åtkomst till detta ordförråd, för mina syften samtidigt vällovligt försedd med de relevanta upplysningarna om eventuell fornsvensk bakgrund, den fortsatta ”karriären” i nysvensk tid samt etymologisk klassificering som arvord eller lånord. I motsats till Gunnar Sjögrens lexikala kapitel i Om språket i de svenska bibelöversättningarna 1626–1541 (1949), som tar sikte på ”den säregna delen av urkundens ordförråd” (s. 18), handlar det för min del inte om de enskilda orden i egen rätt utan om ordförrådets övergripande sammansättning – ett mer lingvistiskt än filologiskt angreppssätt, om man så vill.