På grammatikseminariet 6 mars pratar Alexander Katourgi, doktorand i svenska, om sitt avhandlingsarbete.

Tilläggsstrukturer: implikatur eller språkhandling?

Min avhandling handlar om tvåledade meningar vars segment i skrift avgränsas av kolon, tankstreck eller parentes – en typ av mening som jag kallar för tilläggsstruktur. Ponera (1):

(1)    Alice dricker te – närmare bestämt sencha.

Strukturen bär med sig två predikationer: dels ’Alice dricker te’, och dels ’Alice dricker (närmare bestämt) sencha’. Den senare predikationen är inte i sig satsformad, och det är inte givet om den ska förstås som hävdad eller bara implicerad. Det finns dock flera argument för det förstnämnda, bland annat att den tycks vara direkt tillgänglig för ifrågasättande: den som svarar ”Det stämmer inte” på (1) kan avse att förneka såväl den första som den andra predikationen.

Detta gäller dock inte alla tilläggsstrukturer: om det som följer på skiljetecknet (eller, i talspråk, intonationsgränsen) också är en huvudsats torde bara den senare vara direkt tillgänglig för ifrågasättande, som i (2):

(2)    Alice dricker te (hon är nöjd).

Här uppstår en implikatur utöver de två hävdade predikationerna, nämligen ’Alice är nöjd därför att hon dricker te’. Detta är mer uppenbart en implikatur, som inte heller är direkt tillgänglig för ifrågasättande. Samma sak torde gälla (3), där implikaturen är ’Alice dricker te på lördag’, men i (4) försvinner all implikatur: hela strukturen hävdar att ’te är livets dryck’.

(3)    Lördag: Alice dricker te.

(4)    Te – livets dryck.

Med (1–4) i åtanke föreslår jag en enkel modell för analys av tilläggsstrukturers språkhandlingskraft och implikaturer, här (5–6):

(5)    Om det första segmentet i en tilläggsstruktur är en huvudsats så utför strukturen två språkhandlingar, annars bara en.

(6)    Om det senare segmentet i en tilläggsstruktur är en huvudsats så är relationen mellan segmenten en implikatur, annars är relationen en språkhandling.

På seminariet vill jag diskutera, utmana och inskärpa (5–6).