Idag kan orden "triumf" och "triumfera" betyda en seger eller en framgång vilken som helst. I filmen "Triumfens ögonblick" skildras brittiska framgångar på löparbanan och Hollwoodproduktioner som "Titanic" har firat triumfer såväl på Oscarsgalan som på biosalonger världen över. Under den romerska antiken avsåg emellertid ordet triumf, triumphus på latin, en specifik företeelse, nämligen den segerprocession som genomfördes i Rom efter varje lyckligen avslutat krigståg. Det första triumftåget genomfördes enligt vad vi får veta av bevarade inskrifter redan samma år som staden grundades, 753 f.Kr., av Roms förste kung, Romulus. Omkring 350 gånger firade man sedan triumfer i det antika Rom innan det sista segertåget vi har vetskap om paraderade genom stadens gator år 416 e.Kr. Triumftåget startade på Marsfältet utanför staden, gick in i Rom genom den så kallade porta triumphalis, passerade Circus Maximus, korsade Forum Romanum och avslutades uppe på Kapitolium, där fältherren offrade till Jupiter. För att folk skulle kunna se processionen ordentligt leddes triumftåget inte sällan genom Roms teatrar och man reste dessutom tillfälliga träbänkar runt om i staden. Vilka deltog då i triumftågets procession? Först och främst fanns där naturligtvis triumfatorn själv, den fältherre som vunnit kriget för Rom. Han red i en vagn, som drogs av fyra hästar. I processionen gick också senaten samt längst bak i tåget den romerska hären, som sjöng nidvisor om sin härförare. Offerdjur av olika slag fanns tillika på plats. Men det var inte bara romare som deltog i processionen. Ett syfte med triumftåget var att visa att man besegrat fiender och erövrat skatter från främmande länder. Därför lät man forsla krigsbyte som silver, guld, elfenben, ädla stenar, statyer och målningar i processionen. Vidare fanns avbildningar av erövrade floder, länder och berg, där varje enskild bild föregicks av en skylt på vilken man kunde läsa platsernas namn. Iscensättningar av strider i fjärran landskap rullade förbi, liksom modeller av intagna städer. Stor förtjusning väckte också de exotiska djuren och fångarna klädda i det egna landets dräkter. De fiender som man inte lyckats tillfångata fick inte sällan representeras av en avbildning. Då Kleopatra begått självmord efter att Egypten besegrats fick den unge Octavianus (senare kejsar Augustus) i sin stora triumf 29 f.Kr. nöja sig med att visa en bild av henne. Men han gjorde den noggrant. På bilden syntes inte bara den berömda drottningen utan också de ormar som gav henne de dödande betten.

Ida Östenberg