Sokrates levde och verkade som filosof i Athen 470/469-399 f.Kr. Trots att han ofta betraktas som en av historiens största tänkare har han inte efterlämnat en enda skrift och allt vi vet om honom kommer från andras berättelser. Framför allt är det genom hans lärjungar, speciellt Platon, som vi kan teckna bilden av honom. Det är ofta svårt att skilja den historiska, verkliga personen Sokrates från den Sokrates som Platon, Xenofon och andra målar upp. Platon använder i sina dialoger Sokrates som ett språkrör för sin egen filosofiska lära, platonismen. Den verklige personen Sokrates liv är alltså till stora delar höljt i dunkel. Vad man dock tror sig veta, förutom att han var ovanligt ful, är att han utan betalning undervisade sina lärjungar på Athens gator och torg om dygd och rätta sättet att leva. Han menade att den som starkt känner och inser att något är rätt också handlar riktigt. Vi har alla inom oss en inre röst, en daimonion, som bromsar oss om vi är på väg att handla fel. För att få sin samtalspartner att förstå något av sina argument ställde han ofta en rad ledande frågor som sakta låter den andre på egen hand resonera sig fram till en lösning. Han jämför sig här med en barnmorska som lirkar fram det nya och kallar det därför för en "förlossande" argumentationsteknik. Sokrates framställs inte bara som en mycket skarpsinnig talare utan även som någon som gärna använde humor och bitande ironi. Ett exempel ges i Xenofons "Symposion" där han tillfrågas varför han inte lyckas praktisera lite av sin filosofi på sin fru Xantippa, som lär ha varit en mycket besvärlig och sur kvinna. Sokrates vänder på det hela och menar att det är det är nyttigt med tuff träning; kan han bara uthärda henne någorlunda så har han inga problem med sin relation till resten av mänskligheten. Sokrates dömdes till döden för att ha, som det hette, förlett ungdomen och försakat gudarna. Kanske var det snarare en politisk dom, han var bl.a. god vän med Kritias, en av de män som störtades vid demokratins återinförande i slutet av 400-talet. I Platons "Faidon" beskrivs gripande hur Sokrates, trots lärjungarnas protester, år 399 med stort lugn tömmer giftbägaren och väljer döden. Få människor har å andra sidan givits ett sådant evigt liv som denna man.

Niklas Hillbom