Peloponnesiska kriget

480/479 f. Kr lyckades de grekiska stadsstaterna enas och framgångsrikt stå emot en invasionsstyrka från perserriket. Endast 20 år senare splittrades dock grekernas förbund av ett inbördeskrig, vilket går under namnet det peloponnesiska kriget. Huvudmotståndarna var stadsstaterna Sparta, som stod i spetsen för sina allierade i det peloponnesiska förbundet, och Athen, som var ledare för det attiska sjöförbundet. Det peloponnesiska kriget berörde dock inte bara stadsstaterna på det grekiska fastlandet. Under krigets gång tvingades grekiska bosättningar i hela medelhavsområdet att välja sida och delta mer eller mindre aktivt i striderna. Eftervärldens viktigaste källa till händelserna under det peloponnesiska kriget då historieskrivaren Thukydides från Athen. Enligt Thukydides bröt det peloponnesiska kriget ut 431 f. Kr. Han skriver att stridigheter inleddes p.g.a. bråk mellan Athen och Spartas allierade Korinth, men menar att den egentliga orsaken till kriget var Spartas oro över Athens allt mäktigare position i den grekiska världen. Idag anser de flesta historiker att det peloponnesiska kriget inte var ett enda krig, utan en serie konflikter, som inleddes långt innan 431 f. Kr. Redan 460-446 f. Kr rasade vad dagens historiker kallar "det första peloponnesiska kriget". Krigslyckan växlade ständigt under den långdragna konflikten. Länge var Athens imperium starkast till sjöss, medan Sparta och hennes allierade dominerade stridigheter på land.Till slut sökte Sparta ekonomiskt stöd från de tidigare så avskydda perserna, och förstärkte peloponnesiska förbundets flotta. Det avgörande slaget stod vid Aigospotamos, där peloponnesierna besegrade det attiska förbundets flotta. Därefter ryckte de fram mot Athen och belägrade staden. 404 f. Kr. beslutades om fred. Athen fick behålla sitt eget territorium, Attika, men förlorade sin starka flotta och sitt imperium. Sparta och de peloponnesiska allierade stod som slutliga segrare i det peloponnesiska kriget.

Jenny Wallensten