Långa trådar i väven

Eva Rystedt

Om att spåra kulturkontinuitet i det antika Grekland

Mykene: ordet frammanar den sena bronsålderns värld i Grekland (1550-strax efter 1200 f Kr). Säger man vidare Arvet från Mykene återuppväcks en svunnen forskarvärld som inkluderade framstående svenskar. Den störste bland dessa svenskar var Martin P:son Nilsson, professor i klassisk fornkunskap och antikens historia här i Lund. År 1927 publicerade han en bok med titeln "Den minoisk-mykenska religionen och dess fortlevnad i grekisk religion". I den sökte han på religionens område spåra trådar som förband bronsålders värld i Grekland - tiden före ca 1200 - med järnålderns värld, i synnerhet tiden efter 700 f Kr och därmed också den klassiska tiden. Att det fanns fog för att syna dessa olika epoker med en och samma optik visade sig tjugofem år senare, år 1952. Då lyckades en engelsk arkitekt, Michael Ventris, övertygande visa att det språk som begagnades av bronsålderns palatsskrivare i Grekland och som dittills varit outtytt faktiskt var en åldrig form av den historiska tidens grekiska. Det var alltså greker som bar upp Greklands bronsålderscivilisation, och järnålderns greker kunde betraktas som deras ättlingar.

Kontinuitetens dilemma

Men den möjliga kulturkontinuiteten, eller om vi så vill, arvet, visade sig inte vara utan problem. Ett av dem gällde hur arvet egentligen fortplantades, om nu arvgivaren var den mykenska kulturen på 1200-talet f Kr och den tidigaste arvtagaren som man kunde urskilja den geometriska kulturen på 700-talet. De 500 åren däremellan gav inga indikationer. När engelska forskare på 1960- och 1970-talen på allvar uppmärksammade denna mellanperiod för dess egen skull var deras huvudresultat att de arkeologiska fynden var få och oansenliga och att många grav- och föremålstyper avvek från motsvarande under bronsåldern. Om detta inte behövde tala helt emot all kontinuitet så talade det heller inte för. Själva namnet man gett perioden, The Dark Age, Den Mörka Tidsåldern, suggererade kulturbrott. I ett vidare teoretiskt perspektiv stötte idén om möjlig kontinuitet mellan bronsålderns och järnålderns Grekland också på patrull. Ända sedan Grekland blev självständigt på 1830-talet hade föreställningen om en stark kulturkontinuitet i landet varit politiskt angenäm i nationalistiska kretsar. De grekiska och andra forskare som ville tro på Greklands fundamentala etniska, språkliga och kulturella enhet, från äldsta tid till våra dagar, härledde gärna reservationslöst och bevislöst samtidens kulturella skapande i Grekland till den klassiska tidens, och vid behov också den klassiska tidens till den förhistoriskas. När reaktionen mot ett sådant ovetenskapligt förhållningssätt så småningom kom, förde den med sig en grundlig skepsis mot varje försök att spåra förbindelselinjer.

Rika gravfynd

Men på båda de här punkterna har läget på sistone ändrat sig. På 1960-talet grävde engelsmän ut gravar och bosättningsrester på en ort på ön Euboia i mellersta Grekland som idag heter Lefkandi. Slutpublikationen började komma ut 1980, femton år efter grävningarnas inledning. Fynden i gravarna var rika - bl a en hel del guld, också fint tyg och importföremål från Levanten. De visade att Den Mörka Tidsåldern inte var ett svart hål eller en fullständig cesur. Grekland var inte alldeles tomt på folk fastän bostättningarna minskat kraftigt sedan bronsåldern, och dessa människor var rimligen greker. De saknade inte ett avancerat hantverk och utlandskontakter. Vad som mera hänt är att det åter blivit acceptabelt att tänka i kontinuitetsbanor. Det har naturligtvis inte skett helt utan samband med de nya fynden jag talat om. Men det hänger lika mycket ihop med att man blivit alltmer medveten om konventionalismen i våra interna ämnesavgränsningar och även de ideologiska komponenter som bidragit till gränserna. Bronsålder och järnålder, förhistorisk och historisk tid: se där våra långlivade och stabila indelningar efter den dominerande metallen och efter de skrivna dokumentens förekomst - hur har de inte präglat studierna och gjort att forskarna sysslat med antingen det ena eller det andra. Före grävningsarkeologins utveckling på 1800-talet fanns i princip bara järnålder och historisk tid, resten förlorade sig i ett töcken. I centrum stod Greklands och Roms kulturer under den tid om vilken de antika författarna kunde ge historiskt pålitliga uppgifter (700-talet f Kr och framöver). Dessa s k klassiska kulturer hade dessutom ända sen renässansen tagits för normgivande, moraliskt såväl som estetiskt och intellektuellt. Schliemanns epokgörande grävningar i Mykene visade att Grekland hade en förhistorisk epok, och fyndförbindelser med Egypten kunde datera dess slut till ca1200 f Kr. Den nya arkeologiska vetenskapen vidgade det glapp som redan börjat uppstå mellan den sedan länge etablerade textinriktade kunskapen om antiken och en begynnande, mera "realie"inriktad. Utvecklingen medförde att de vetenskapliga kadrarna som skulle svara för antiken i stort sett delades i två grupper, den ena sysslande med förhistorien, den andra med historien. Och i arkeologernas händer föll den grekiska kulturen itu i tre delar: a) före 1200 f Kr b) mellan 1100-talet och 700-talet c) från och med 700-talet f Kr. Genom att vara en blockdelare mellan förhistorisk (a) och historisk (c) tid blev tiden mellan 1100-talet och 700-talet olyckligtvis själv till ett block, som dessutom åsattes ett namn (The Dark Age).

Artificiella gränser

Förutsatt att vi känner till denna interna vetenskapshistoria kan vi också hävda att gränserna är artificiella. Idag fungerar inte Den Mörka Tidsåldern som någon barriär. Den är mera som en prövosten. Vittnar materialet man undersöker om förbindelselinjer mellan tiden före 1200 f Kr och tiden efter 750 f Kr, måste saken prövas mot det insnitt som perioden ändå markerar, med nya bosättningsmönster, nytt hantverk, nya förbindelser över havet, osv. Man måste ställa sig den grundläggande frågan varför, eller snarare i vad för slags avseenden, det har kunnat råda kontinuitet i ett tidevarv av så stor förändring. Förändring har varit det mest påtagliga, det på ytan mest synliga. Ta till exempel bronsålderns och järnålderns skriftsystem i Grekland. Det är inte mycket som förenar dessa system. Det ena är en stavelseskrift, det andra en bokstavsskrift. Ändå visade de sig genom Ventris' upptäckt relatera till ett och samma språk, grekiska. Språket levde kvar, skriftsystemet genomgick en förvandling. Konsekvensen av den insikten borde vara uppenbar för forskningen. Om kontinuitet kan påvisas för det talade språket, fastän dess skrivna uttryck skiftade, borde det finnas en beredskap för att tänka sig kontinuitet också för andra fenomen med en lika djup förankring i kollektiv social praxis som den mänskliga kommunikationen.

Kollektiva rituella bruk

Religiös kult är ett exempel. Det var, som jag nämnt, Martin P:son Nilssons bord. Han behandlade på sin tid grekisk gudakult just som en kultursubstans med lång, potentiell överlevnad. Idag modifierar man hans slutsatser utifrån en strängare metodik, men den första insatsen var hans. Innan det blev bekräftat genom Linear B-texterna argumenterade han till exempel för att en del av de grekiska gudarna från klassisk tid hade sitt ursprung i mykensk tid, bl a Athena. Rituella begravningsbruk är ett närliggande fält som också verkar att vara fruktbart från vår synpunkt sett. "Dödsklagan före och efter Den Mörka Tidsåldern" lyder rubriken på en artikel, symptomatiskt publicerad bara för två år sedan. I den hävdar författarna utifrån bevarat bildmaterial att det finns avgörande överensstämmelser mellan det sätt på vilket mykenare och senare tiders greker visade sin sorg med gester vid likvakor, således något som har med kollektivt ceremoniellt eller rituellt beteende att göra. Det finns också klara belägg utifrån bilder från gravkonsten för att tävlingsspel var ett inslag i begravningsriterna för en social elit under bägge perioderna. Tävlingsfenomenet i dess helhet är, som vi alla vet, ett karakteristiskt inslag i antik grekisk kultur. Också tävlingar utanför begravningssammanhanget - tävlingar av det slag som vi känner till från de grekiska helgedomarna i historisk tid - pekar bakåt mot bronsåldern. Idag accepterar de flesta forskare att vagnskappkörning, som hörde till de äldsta och mest prestigefyllda grenarna i de stora allgrekiska tävlingsspelen, praktiserades redan under bronsåldern. Genomslaget kom 1980, via målningen på en nyupptäckt vas från det mykenska palatsområdet i Tiryns på Peloponnesos - framställningen, som kan dateras till 1100-talet f Kr, medger faktiskt inga andra tolkningar än vagnskappkörning.

Tidiga tävlingsspel

Om man också accepterar förekomsten redan under 1300- och 1200-talen f Kr av tävlingar i boxning, löpning och ytterligare idrottsgrenar, liksom en gudom under vars hägn tävlingarna genomfördes, hamnar vi i slutsatsen att tävlingsspel i form av ceremoniellt och religiöst anknutna handlingar kan ha förekommit redan hos mykenarna. Det betyder 500 år före den tävlingsfestival i Olympia år 776 f Kr som den antika skriftliga traditionen anger som den tidigaste. Det är bildkonsten som ger material till många av dessa nya insikter. Den har visat sig vara en användbar källa till kunskap i en situation när den sena bronsålderns skrivtavlor mera har karaktär av administratativa än historiska dokument och den alfabetiska skriten ännu inte tagits i anspråk för mer systematisk minnesanteckning. Men bilder som dessa är ganska svåra att handskas med. De som målade dem - på keramik, på sarkofager, på väggar - anslöt sig till konventioner för avbildning som man inte omedelbart kan förstå vare sig utifrån senare grekiska motsvarigheter eller sådana som utvecklats i modern tid för att skapa verklighetsillusion. När man står framför exempelvis häst-och-vagnsframställningarna på den mykenska och geometriska keramiken måste man söka ta ställning till om de som målade detta motiv avsåg rörelse eller stillastående, och, i fall av rörelse, om denna tänktes vara snabb eller långsam. Detta kan gå till så att man bland alla detaljer också studerar hästarnas benställning och hovar och gör det systematiskt över hela materialet. Enligt den konvention som var rådande både under 1300-1200-talen f Kr och under 700-talet f Kr framställdes hästarnas framben och bakben mestadels mer eller mindre raka och i kontakt med marken. Men det finns fall av avvikelser, t ex bakben sträckta bakåt med hovar i luften, eller lyftade och varierat böjda framben. Ibland visas också körsvenner i tydligt framåtlutad position. Här har vi förmodligen värdefulla fingervisningar om den rätta tolkningen. Förståelsen av formtypologi - norm och avvikelse - och formtypologisk utveckling i tiden är i själva verket grundvalen för förståelsen av motiven. Här har en ny väg öppnat sig genom att många av keramikmålningarna låter sig bestämmas med avseende på målarhänder, dvs. att man kan känna igen individernas "handavtryck" i materialet. Det står klart att samma invidid målade ett motiv, t ex häst-och-vagnsmotivet, upprepade gånger under sin verksamma tid, eftersom motiven var få och standardiserade samtidigt som efterfrågan på detta slags dekorerade keramik var stark. Genom ett detaljerat studium av den del av typologin som sammanhänger med motivupprepningen kan en viss målares olika versioner av samma motiv i lyckliga fall bestämmas i tiden, så att man kan sluta sig till att version x målades före version y. Har man tillräckligt mycket sådan intern kronologi via tillräckligt många målare har man en nyckel till motivets formella utveckling, såsom den avtecknar sig i en kronologiskt och geografiskt sammanhållen verkstadsproduktion. Då först finns chansen att komma åt motivets innebörd. Som så ofta i forskning ligger det således ett närsynt studium av ett svårfångat material i botten för de långtgående teserna. Svårfångat också därför att mycket av det grävdes fram för ganska länge sen, ibland redan i slutet av 1800-talet, och saknar närmare dokumentation av fyndplatserna och deras kronologiska hållpunkter. Länge har dessa "bilder utan text" fått vänta på sina uttolkare. Men nu börjar de öppna sig och låta oss skönja de riktigt långa trådarna i den månghundraåriga grekiska kulturväven. 2. Stavelseskrift från bronsåldern och alfabetisk skrift från järnåldern. 1200-talet resp. 700-talet f Kr. Till vänster lertavla från Knossos, Kreta med Linear B-skrift. Obrända skrivtavlor av denna typ användes i den mykenska palatsadministrationen. Till höger keramikskärva från Pithecussai (grekisk bosättning på ön Ischia i Italien). "....inos gjorde mig", säger den målade påskriften, att läsas från höger till vänster. ...inos var namnet på krukmakaren, mig syftar på vasen. 3. Rituell dödsklagan. Kvinnor med händerna lyftade mot huvudet. I verkligheten kan de tänkas både ha slagit med händerna mot huvudet och rivit håret. Målade bilder från bronsåldern resp. järnåldern. Långsidan av en terrakottasarkofag från Tanagra i Boeotien i Mellangrekland resp. halsen på en keramikvas från Athen. 1200/1100-talet f Kr resp. ca 700 f Kr. 4. Vagnskappkörning. Ekipage i häftig galopp. Till vänster troligen en gudinna på en tron. Målad keramikvas från bronsåldern. Från Tiryns på Peloponnesos. 1100-talet f Kr. 5. Löpning och boxning. Figurparen är avbildade på två sidor av en och samma keramikvas, invid en häst-och-vagnsscen (vagnskappkörning). Det fragmentariska kärlet från bronsåldern är funnet i Enkomi på Cypern och förvaras på Medelhavsmuseet i Stockholm. 1200-talet f Kr. Ritningar av förf. 6. Häst-och-vagnsscener från bronsåldern och järnåldern. Kärlen är funna i Enkomi på Cypern resp. i Athen. 1200-talet resp. 700-talet f Kr. Medelhavsmuseet, Stockholm. Foto Ove Kaneberg. 7. Kappkörning med häst och vagn. Här går det undan! Vasdekor av en athensk målare som avviker från sin tids stilistiska konvention. 700-talet f Kr.

Eva Rystedt