Jerker Blomqvist

Språk förändras med tiden – det är en aspekt av språkets förhållande till tiden som bör vara uppenbar för var och en av oss. Våra barn eller barnbarn talar och skriver på ett annat sätt än vi gjorde när vi var i deras ålder. Om vi idag lyssnar till inspelningar av radio- och TV-program som gjordes för 30–40 år sedan, märker vi skillnader i ordval, ordformer och satsbyggnad, till och med i uttal. Om man försöker läsa äldre texter på svenska, blir man snabbt medveten om den ständigt fortgående förändringsprocessen. Inte ens Tegnér och Stagnelius är alltid helt lätta att begripa, Bellman är på sina ställen rent av svårbegriplig, och om vi går till ännu äldre texter, som Stiernhielms diktning eller Gustav Vasas brev, behöver vi hjälp av specialister på äldre nusvenska för att förstå allt. Alla språk förändras med tiden, och förändringen pågår ständigt. Det gäller också det språk som jag företräder vid universitetet, grekiskan, vars utveckling man kan följa i bevarade texter under mycket lång tid och som fortfarande är ett livskraftigt språk som talas och skrivs av 12,5 miljoner människor. En mycket tydlig illustration av hur just grekiskan har förändrats under tidernas lopp är det faktum att man nu anser det nödvändigt att översätta antika texter till modern grekiska för att nutidens greker skall kunna förstå dem. Det sker inte utan en viss vånda, ty många skulle gärna se att kännedomen om den antika grekiskan vore så utbredd att alla greker kunde ta del av klassikerna utan omvägen över specialstudier eller översättningar. En text vars nygrekiska språkdräkt det har stått heta strider kring är Nya testamentet, men sedan 1987 existerar en auktoriserad översättning av Nya testamentet från antik grekiska till nygrekiska, närmare bestämt till den form av nygrekiska som kallas dimotiki och som numera är det officiella språket i republiken Grekland. Evangelierna, Pauli brev och de andra skrifterna som ingår i Nya testamentet skrevs alla under andra hälften av första århundradet e.Kr., och de skrevs på den form av grekiska som i samtiden användes för den sortens litteratur. En nutida grek förstår inte denna antika eller klassiska grekiska utan specialstudier. Därför är en översättning till nygrekiska av behovet påkallad. Men man är angelägen om att betona det nutida språkets sammanhang med den klassiska grekiskan; därför presenteras översättningen i en tvåspråkig utgåva. På vänstersidan står den antika grundtexten, på högersidan den nygrekiska översättningen. Det är lätt att jämföra de båda texterna och se hur språket har förändrats. Om man jämför grundtext och översättning, finner man avvikelser på praktiskt taget alla språkets nivåer, i ljudsystem, formlära, satsbyggnad, ordförråd. Det enda som har överlevt i nära nog oförändrat skick är skriftsystemet och märkligt nog stavningsreglerna, som fastställdes genom ett beslut i den athenska folkförsamlingen år 403 f.Kr. Stavningsreglerna fungerar fortfarande någorlunda, men det är inte särskilt lätt för grekiska skolbarn att lära sig stava sitt språk; grekiska kan väl sägas vara svårare att stava än svenska men inte så svårt som engelska eller franska. De svårigheter som nutidens greker har att stava sitt språk efter de antika reglerna är en illustration av de förändringar som språket har undergått. Men det märkliga är att man i samma översättning av Nya testamentet kan finna belägg för att grekiskan eller åtminstone en variant av den har överlevt i oförändrat skick i mer än tvåtusen år och fortfarande kan användas för praktiskt bruk. I början av boken finns avtryckta några dokument som auktoriserar den nya bibelöversättningen. De är utställda av de grekiskspråkiga kyrkornas högsta beslutande organ, biskopssynoden i Athen, som är den högsta myndigheten inom den grekiska autokefala kyrkan, samt den ekumeniske patriarken i Konstantinopel och hans ämbetsbröder i Jerusalem och Alexandria. Om man undersöker språket i dessa dokument, visar det sig att de till övervägande delen är skrivna på klassisk grekiska. I grammatiskt avseende är deras förebild den grekiska som användes i prosalitteraturen på 300-talet f.Kr., och skribenterna lyckas i allt väsentligt skriva som de klassiska författarna gjorde. Ordförrådet är en annan sak; de kyrkliga dignitärerna rör sig med andra begrepp och uttrycker en annan tankevärld än de hedniska skribenterna i det klassiska Athen, och de måste då också använda andra ord för att uttrycka denna begreppsvärld, men grammatiken är oförändrat bevarad. Det gäller de flesta av dem. Patriarken i Alexandria har bestämt sig för att skriva genomgående på nygrekisk dimotiki, så honom måste vi räkna ifrån, och patriarken i Jerusalem skriver visserligen i stort sett klassisk grekiska, men när han skall bilda en futurform av verbet parechô "tillhandahålla", "erbjuda", använder han inte den klassiska ettordsformen parexei eller paraschêsei, som han egentligen borde ha gjort, utan istället en nygrekisk perifrastisk bildning med en tempuspartikel plus aorist konjunktiv, tha paraschêi. För övrigt råder den klassiska grammatikens regler i dessa dokument, som är utfärdade under åren 1987 och 1988. Detta är naturligtvis något märkligt. Språk förändras ständigt, och förändringarna går normalt så snabbt att de är märkbara inom den tidsperiod som enskild människas liv omfattar, men här har vi en språkform som har bevarats oförändrad under mer än 2350 år, från 300-talet f.Kr. fram till våra dagar. Det är inte normalt – det måste påpekas – att man i dagens Grekland använder den klassiska formen av grekiska, men det finns kunskap om den, och i vissa speciella sammanhang kan den fortfarande komma till praktisk användning. Vad är det då som har gjort att den klassiska grekiskan har kunnat motstå tidens inverkan på detta sätt? Den första förutsättningen för att ett språk skall kunna bevaras oförändrat under en längre tid är naturligtvis att språkbrukarna vet vad det är som skall bevaras. Det måste finnas en norm att följa, en uppsättning regler för hur språket skall se ut, och denna norm måste vara accepterad som rättesnöre av en betydande majoritet av språkbrukarna. För grekiskans del etablerades en sådan norm på 300-talet f.Kr., och den etablerades i Athen. Under antiken var Grekland politiskt splittrat på en mängd små självständiga stater. Som umgängesspråk och förvaltningsspråk använde man inom varje stat sin egen lokala dialekt. Athens dialekt, attiskan, var från början bara en lokal dialekt bland många andra. Litteratur skriven på den attiska dialekten var relativt sällsynt; litteratur skrevs på flera dialekter men inte i någon större utsträckning på attiska. Från slutet av 400-talet börjar detta ändra sig, och under 300-talet blir attiskan den normala språkformen för nästan all prosalitteratur. Det hänger samman med att Athen då blev den kulturellt dominerande staten inom det grekiska språkområdet. I Athen uppstod under 300-talet ett antal högre utbildningsanstalter som frekventerades inte bara av athenare utan av folk från hela det grekiska området. Mest kända är förmodligen de fyra viktigaste filosofskolorna i Athen, Akademin, som hade grundats av Platon, Aristoteles Lykeion, den stoiska skolan och den epikureiska. Undervisningsspråket i dessa skolor var den attiska dialekten, och de skrifter som filosoferna och deras lärjungar publicerade var skrivna på attiska. Av skolgrundarna var det bara Platon som var infödd athenare. Epikuros var visserligen athensk medborgare men var född på Samos och kom till Athen först i de sena tonåren, Aristoteles var född i Stageira i nuvarande norra Grekland, och den stoiska skolans grundare, Zenon, kom från Kition på Cypern och hade kanske inte ens grekiska som sitt ursprungliga modersmål. Men alla valde att uttrycka sig på attiska i sin muntliga och skriftliga undervisning. Deras elever följde exemplet, och när eleverna återvände till sina respektive hemstäder eller sökte andra lokaliteter för sin fortsatta verksamhet, förde de den attiska dialekten med sig. Ändå är det kanske inte filosoferna som har spelat den största rollen för etablerandet av attiskan som den normerande språkformen. Det är istället de attiska talarna och talekonstlärarna. I Athen erbjöds inte bara utbildning i filosofi utan också i talekonst, i retorik. Retorikutbildning hade förekommit i Athen redan i slutet av 400-talet, och omkring 390 f.Kr. öppnade Isokrates en retorskola som utmärkte sig framför de andra genom sitt genomtänkta utbildningsprogram. Isokrates hävdade själv att det han utbildade sina elever i var filosofi. Med det menade han något annat än Platon och hans kolleger. Isokrates utbildningsprogram syftade till att bibringa eleverna de praktiskt användbara kunskaper och färdigheter som de behövde för att kunna verka som politiker och opinionsbildare i dåtidens Grekland. Ett väsentligt moment i utbildningen var konsten att tala väl, att uttrycka sig på ett sådant sätt i tal och skrift att man kunde påverka lyssnaren eller läsaren till att omfatta den talandes meningar och handla i enlighet med dem. Språkets ans och vård och dess utveckling spelade en stor roll, och den form av grekiska som Isokrates och andra athenska talekonstlärare lärde ut blev normen för både praktiskt använd bruksprosa och för prosalitteraturen. Det är den normen som de nutida biskoparna och patriarkerna följer i de dokument som ger auktorisation åt den nygrekiska bibelöversättningen. Sin slutliga kanonisering fick denna grekiska språkform under århundradena närmast efter Kristi födelse. Då framträdde en rörelse inom litteraturen och retorikundervisningen som brukar kallas för atticismen. Atticismens företrädare syftade till att återskapa den grekiska som hade använts i den klassiska tidens Athen, på 400- och 300-talen f.Kr. De var ursprungligen inriktade enbart eller huvudsakligen på stilen. De atticister som framträdde strax före Kristi födelse fördömde den samtida prosastilen som urartad, tillgjord och kraftlös och ville gå tillbaka till Demosthenes och Lysias enkla, verkningsfulla stil. Så småningom radikaliserades rörelsen; man kom att intressera sig också för formläran, syntaxen och kanske framförallt för ordförrådet. Det är helt uppenbart att man, som språkriktighetsivrare ofta gör, överdrev skillnaderna mellan den samtida grekiskan och den klassiska tidens språk; normen som hade etablerats under 300-talet låg fast i det stora hela, och de innovationer som hade gjorts berörde mindre väsentliga detaljer; atticisternas entusiastiska felfinnande har sina drag av löjligt pedanteri. Under andra århundradet e.Kr. kunde man t.ex. förvärva bestående berömmelse genom att författa ett s.k. atticistiskt lexikon, dvs. en handbok som förtecknade ord som de gamla klassiska författarna hade använt och som skulle användas nu också, eventuellt kompletterad med en lista över ord som visserligen fanns men som ingen människa med självaktning borde använda. Sådana perspektivlösa skolmästarmanualer har behandlats med nästan vidskeplig vördnad långt in i nyare tid. Atticisterna lyckades tämligen väl i sin strävan att göra den klassiska tidens attiska prosaspråk till mönster och förebild för grekisk prosalitteratur, och inte bara för litteraturen utan också för bruksprosan. Det är ett av de få kända exemplen på att ett medvetet ingrepp i ett språks utveckling har haft avsedd effekt. Den atticistiska grekiskan blev den språkvariant som lärdes ut i skolan. Även de författare som kritiserar atticisternas språkriktighetsexcesser gör det på atticistisk grekiska; något annat språk hade de aldrig lärt sig att skriva. Den attiska normen var nu inte bara något som man fick sig till livs samtidigt med den ordinarie retorikundervisningen; den fanns också kodifierad i grammatikor och lexika, och åtminstone författarna till dessa hade nog gärna sett att de fått samma giltighet som lagböcker, med bindande regler för språkets användning. Därmed har vi kommit in på en annan faktor som varit helt avgörande för det grekiska språkets bevarande, nämligen undervisningsväsendet. Det räcker inte med att en språklig norm etableras; den måste också bevaras, och kunskapen om den måste spridas, om den skall kunna fortsätta att gälla genom århundradena. Undervisningen av barn och ungdom i det antika Grekland och också senare har skapat förutsättningar för detta. Här har redan talats om filosof- och retorskolor. De svarade närmast mot vår universitetsutbildning, och de hade liksom våra universitet sina tillträdeskrav. Mêdeis ageômetrêtos eisitô lär det ha stått över ingången till Platons Akademi, "ingen kommer in utan kunskaper i geometri". För att släppas in där måste man ha skaffat sig grundläggande behörighet inom någon form av förberedande skolutbildning. Det är en gammal stridsfråga bland antikforskare hur utbredd läs- och skrivkunnigheten var i det klassiska Grekland. Några definitiva svar i form av exakta siffror går inte att ge. Vad man kan fastställa är att färdighet i att läsa och skriva i det klassiska Athen var en förutsättning för att man aktivt skulle kunna utöva sina politiska rättigheter som medborgare i den demokratiska staten. Skrivkonsten var inte ett privilegium förbehållet en viss samhällsklass eller en viss yrkeskår; den var till för alla medborgare. Den elementära undervisningen bedrevs i privata skolor och bekostades av föräldrarna genom elevavgifter till lärarna. Hur omfattande verksamheten var vet vi inte, men pojkar på väg till eller från skolan i sällskap med en slav eller tjänare som skulle övervaka dem var ingen ovanlig syn på Athens gator. Dessa elementarskolor var avsedda för elever i åldern sju till fjorton år; de undervisades utom i läsning, skrivning och räkning också i musik och gymnastik av speciella lärare. Under 300-talet f.Kr. inrättades i många grekiska stater en undervisningsinstitution för elever i åldern fjorton till arton år som inte var privat utan stod under statens ledning eller i varje fall under statens överinseende. Det var det så kallade gymnasiet. Det har namnet gemensamt med vårt gymnasium, och det var avsett för ungdomar i ungefär samma ålder, men det var i betydligt högre grad inriktat på kroppsövningar och militär träning. Men på läroplanen stod också vad som kallades för enkyklios paideia, allmänbildning, med ämnena geometri, aritmetik, musik och astronomi. Till enkyklios paideia hörde också fortsatt utbildning i språkets bruk i olika sammanhang under läsning av den klassiska litteraturen. Främst lästes Homeros men så småningom också de prosaförfattare som med tiden fick mer eller mindre kanonisk status. Denna statliga inblandning i undervisningsväsendet menar många var ett uttryck för en speciellt grekisk inställning till utbildning och undervisning. Denna inställning och dess praktiska tillämpning sammanfattas i ordet paideia, ett innehållsrikt ord som standardöversätts med "uppfostran" men har en mycket vidare innebörd; detta har utretts i ett berömt verk av Berlin- och sedermera Harvardprofessorn Werner Jaeger. Paideia. står för uppfattningen att det genom systematisk undervisning och fostran är möjligt att forma en människas karaktär och intellektuella och praktiska förmåga i enlighet med ett i förväg uppställt moraliskt ideal och att det ligger såväl i individens som samhällets intresse att medborgarna undergår en sådan formningsprocess. Det förefaller inte oss vara en särskilt revolutionerande tanke, men det beror nog på att denna grekiska idé liksom så många andra grekiska idéer har integrerats i det västerländska tänkandet på ett sådant sätt att den uppfattas som en självklarhet. Om man jämför det antika grekiska samhället med andra samtida och tidigare högkulturer framträder skillnaderna. Skolor och utbildning av barn och ungdomar förekom på andra ställen runt östra Medelhavet och i Mellanöstern sedan lång tid tillbaka. Men den var i allmänhet inriktad på utbildning för speciella funktioner. Staterna behövde militärer och civila administratörer, templen behövde folk som kunde föra de religiösa traditionerna vidare, handelshusen behövde ekonomer och förvaltare osv. Det speciella med den grekiska inställningen är att man tar sikte, inte på olika institutioners behov, utan på den individuella människan. Det är i första hand individen som skall formas och få möjlighet att utveckla sin förmåga i enlighet med ett allmänt omfattat människoideal. Samhället har visserligen fördel av att ha tillgång till en kår av på detta sätt formade medborgare, men samhället och dess institutioner är inte det primära; det är den enskilda människan och hennes moraliska och intellektuella utveckling. Däri låg det nya, som var nytt då men nu är västerländskt allmängods. Det är alltså denna grekiska uppfattning av uppfostran och utbildning som ligger bakom samhällets engagemang i undervisningen av ungdomarna. Under de närmast följande århundradena får just gymnasieinstitutionen en allt större betydelse för etablerandet av den grekiska identiteten. Slutet av 300-talet f.Kr. var tiden för Alexander den stores maktutveckling och för skapandet av hans världsvälde. Hans erövringar innebar att den grekiska kulturen och det grekiska språket bredde ut sig över ett enormt område, ända bort till Indiens västgräns, och överallt där greker slog sig ner i detta område förde de med sig sina kulturinstitutioner, elementarskolor, retorskolor, filosofskolor, teatrar, idrottsanläggningar, bibliotek och också gymnasier. Att ha gått igenom gymnasiet blev på många ställen kriteriet på att man tillhörde den grekiska kultureliten. Dessa institutioner stod i viss utsträckning öppna också för andra än etniska greker, och det bidrog till att grekiskan i dess standardiserade form blev det viktigaste internationella språket i hela detta område. Romarna övertog mycket av den grekiska kulturen, inklusive idéerna om undervisningen, när de blev herrar över Medelhavet. Under romersk tid började dessutom staten engagera sig i den högre utbildningen. De första professurerna, brukar man säga, inrättades i Rom under kejsar Vespasianus (69–79 e.Kr.). De gällde då romersk och grekisk vältalighet, och de följdes rätt snart av professurer i filosofi och retorik i Athen, senare också i Konstantinopel. Andra betydande utbildningscentra hade utvecklats i Alexandria och Antiochia. Studenterna kom från hela romarriket. Här är inte platsen att följa grekundervisningens historia genom de följande århundradena. Det får räcka med att konstatera att det under antiken hade etablerats en utbildningstradition inom det grekiska kulturområdet som var stark nog att slå igenom i den nya andliga stormakten, den kristna kyrkan, och stark nog att överleva den politiska upplösningen av det östromerska kejsardömet och hundratals år av underkastelse under turkiska, venetianska och andra främmande herrar. Det finns ytterligare en faktor som har medverkat till att den klassiska grekiskan har kunnat bevaras på det sätt som har skett. Det är att språksituationen i de grekisktalande områdena har präglats av vad som brukar kallas för diglossi. Med diglossi menar man inom nutida språkvetenskap "en stabil språksituation, i vilken det existerar en sträng funktionell åtskillnad mellan två varianter av samma språk, av vilka den ena normalt är socialt mera ansedd än den andra." Som nutida typexempel på diglossi brukar man nämna förhållandet mellan katharevousa och dimotiki i Grekland och förhållandet mellan den klassiska arabiskan och de olika regionala varianterna av talad vardagsarabiska. Det utmärkande för en diglossisituation är att två varianter av samma språk används i olika sammanhang. Det rör sig alltså inte om två olika språk inom samma område (som i Belgien och Finland) eller om situationer där två olika språk (som finska och svenska eller franska och flamländska) eller två varianter av samma språk (som bokmål och nynorska) har likvärdig status och används i alla sammanhang. För att belysa vad som menas med funktionella sammanhang kan förhållandena i Grekland anföras: där var under lång tid den arkaiserande språkvarianten katharevousa statsmaktens officiella språk, på vilket lagar och förordningar publicerades, medan huvuddelen av skönlitteraturen skrevs på dimotiki; dimotiki var undervisningsspråk i folkskolan, medan katharevousa användes i gymnasiet. Diglossi rådde också i det antika Grekland. När den attiska dialekten hade etablerats som prosalitteraturens språk, förblev detta i stort sett oförändrat genom seklerna. Däremot utvecklades den talade vardagsgrekiskan på det sätt som språk normalt gör, och vi får anta att det relativt snart uppstod märkbara skillnader mellan litteraturspråket och vardagsspråket. Det var för övrigt hela tiden normalt att olika litteraturgenrer använde speciella varianter av grekiska, konstspråk som var bundna vart och ett till sin litteraturgenre; vi borde egentligen inte tala om diglossi i Grekland utan om polyglossi. Diglossisituationer i litet varierande former visar sig vara långt ifrån ovanliga i språkens värld, om man vidgar perspektivet något, geografiskt och kronologiskt. När man undersöker sådana situationer, visar det sig att de i allmänhet är mycket stabila; om en diglossisituation en gång har etablerats, fortsätter den normalt att existera i århundraden, och den språkvariant som har det högsta anseendet – litteraturspråket, förvaltningsspråket, prestigespråket – bevaras utomordentligt väl i samma form som den hade från början. Det förekommer också en interaktion mellan de bägge involverade språkvarianterna, som normalt för med sig att litteraturspråket verkar retarderande på vardagsspråkets förändringar. Det är vad som har hänt med dialekten i det klassiska Athen. Den blev den antika och medeltida normen för hur man borde skriva grekiska, och det är den som t.ex. kyrkliga dignitärer i det nutida Grekland tar till när de vill ge särskild auktoritet åt sina uttalanden. Den har också påverkat det talade språket så att det har förändrats betydligt mindre än vad andra språk, t.ex. svenskan, har gjort under samma tidrymd Grekiska har därmed blivit ett språk med en märklig kontinuitet. Hittills har vi rört oss i en tidsperiod som börjar med 300-talet f.Kr. Men vi kan gå längre tillbaka i tiden och hitta ännu mera slående exempel på denna kontinuitet. I ruinerna av de stora palats som byggdes under bronsålderns slutskede, ungefär 1200 f.Kr., har arkeologerna funnit en mängd texter skrivna med en stavelseskrift och inristade på lertavlor. De största fynden kommer från Knossos på Kreta och Pylos på västra Peloponnesos, men skriften kan beläggas på flera andra ställen, både på fastlandet och i övärlden. I början av 1950-talet lyckades man tyda skriften, och det visade sig då – till mångas förvåning – att texterna var skrivna på grekiska. Ett av de första ord som man lyckades läsa i bronsålderstexterna från Pylos var ordet tripodes. Det är en böjningsform, numerus pluralis, kasus nominativ, av ordet tripous som betyder "trefot". Det är en sorts kokställ, en trefotad anordning som sätts i en öppen eld; ovanpå den kan man placera en kittel eller gryta för att koka mat eller något annat. I ett nutida lexikon över den moderna nygrekiskan finner man också ordet tripous förtecknat med samma betydelse, och om man i en grekisk stad tar en promenad längs den gata där smederna håller till – den gatan heter typiskt nog oftast Hefaistosgatan efter smideskonstens gud – kan man i smedjorna få se hur nutidens grekiska smeder sitter vid sina städ och tillverkar trefötter. Dessa nutida trefötter är av järn, de avviker en del i formen från bronstrefötterna i Pylos och Knossos, men funktionen är densamma, och benämningen är densamma (eller i varje fall är några böjningsformer av ordet identiska). Om järnsmeden vid Hefaistosgatan i Patras eller Iraklion skickar sina barn till gymnasiet och universitetet och barnen där får läsa texterna från Pylos, kommer de trots alla olikheter som finns ändå att känna igen detaljer i språket: skrivarna i bronsålderspalatset använde ord som deras far använder i sin verkstad. Tripous är ingalunda det enda ord som nutidens grekiskan har gemensamt med bronsålderns. För en språkhistoriker är naturligtvis ett språk vars historia man kan följa under 3000 år ett ovärderligt arbetsmaterial: Språkförändringsprocesser behöver ibland ett årtusende för att fullbordas; vi kan följa dem i grekiskan. En förändring som har tagit ett par hundra år kan ge upphov till en annan lika tidskrävande och den i sin tur till en tredje; en sådan serie kan beläggas i grekiskan. Olika former av påverkan från ett flertal andra språk är kända under en lång tidrymd. Effekten av medvetna ingrepp i språkutvecklingen kan vi se vid några tillfällen. Men det som järnsmedens son eller dotter upplever vid konfrontationen med bronsålderns grekiska är inte bara effekten av alla dessa förändringar som språkhistorikerna har noterat; det är också likheterna, att trefot hette tripous för 3000 år sedan liksom det gör idag. Och sådana uppseendeväckande kontinuitetsfenomen kan också språkhistorikern finna anledning att fundera över: Varför använder den grekiske smeden idag samma ord som hans yrkesbroder i bronsålderns Pylos? Varför har man inte funnit anledning göra några väsentliga ändringar i grekiskans stavningsregler sedan 403 f.Kr.? Varför följer en skrivelse från den heliga synoden i Athen samma grammatikregler som Platons och andra gamla hedningars skrifter? Det är några av de frågor som vi funderar över på Klassiska institutionen vid Lunds universitet, där både den antika och den nutida grekiskan lärs ut och studeras vetenskapligt. Här har antytts något om de svar som vi kan tänka oss att ge på sådana frågor.

Litteratur

Jerker Blomqvist, "Diglossifenomen i den hellenistiska grekiskan", i: Sproget i Hellenismen. Redigeret af Troels Engberg-Pedersen et al., Århus 1995, 25–38. Jerker Blomqvist & Vassilios Sabatakakis, artikeln "grekiska" i Nationalencyklopedin. Robert Browning, Medieval and Modern Greek. 2nd ed., Cambridge 1983. Sten Ebbesen, "Hellenistisk Græsk – Koiné", i: Sproget i Hellenismen, 7–24. ê Kainê Diathêkê. To prôtotypo keimeno me metaphrasê stê dêmotikê, Athêna 1989. Charles A. Ferguson, "Diglossia", Word 15, 1959, 325–340. Werner Jaeger, Paideia. Die Formung des griechischen Menschen. I–III, Berlin 1934–1947 (engelsk översättning: Paideia. The Ideals of Greek Culture, Oxford 1944-1946). Peter Mackridge, The Modern Greek Language, Oxford 1985. Wendy Moleas, The Development of the Greek Language, Bristol 1991 (1989). Leonard R. Palmer, The Greek Language, London 1980. Albert Wifstrand, "Det grekiska prosaspråket. En historisk översikt", Eranos 50, 1952, 149–163.

Jerker Blomqvist