Forskning
Antik och bysantinsk grekiska
Antik och bysantinsk grekiska är ett ämne med lång tradition vid Lunds universitet. Det har funnits med på läroplanen från universitetets grundande, och sedan 1812, då Esaias Tegnér tillträdde den professur som hade inrättats för honom, har ämnet kontinuerligt representerats av en professor.
Kronologiskt är grekiska ett omfattande ämne. De äldsta bevarade texterna är från c. 1200 f.Kr., och språket talas ännu idag. Traditionelt är studiet uppdelat på två ämnen: modern grekiska (så som det talas idag) och det som behandlas här, den antika och bysantinska grekiskan. På Lunds universitet har forskningen inom ämnet tre huvudspår: ett språkvetenskapligt, ett litteraturvetenskapligt och ett filosofiskt-naturvetenskapligt.
Antika och bysantinska grekiska texter har bevarats till vår tid i inskrifter, papyri och handskrifter. Mellan den bevarade handskriftstexten och originalet ligger oftast en lång rad successiva avskrivningar som var och en kan ha förvanskat texten genom felläsningar, skrivfel eller avsiktliga ändringar. Det filologiska arbetet med handskriftsstudier, editionsarbete och textkritik syftar till att i görligaste mån rekonstruera den ursprungliga texten. Detta är en grundläggande förutsättning för att texterna ska bli tillgängliga i vetenskapliga utgåvor, så att de kan tjäna som underlag för språk- och litteraturvetenskapliga undersökningar eller som källor för historisk forskning.
Grekiskans utveckling kan följas genom bevarade texter under längre tid än de flesta andra språks, och grekisk språkvetenskap har därför ofta haft en historisk inriktning. Inom institutionen i Lund har man särskilt intresserat sig för språkutvecklingen under efterklassisk tid, då den lokala dialekten i Athen spred sig till att närmast bli ett världsspråk, först i de hellenistiska kungadömena och sedan i hela det romerska imperiet. Avsikten med språkforskningen inom ämnet är dels att applicera nya metoder för att vinna ökad kunskap om språket och dels att testa tillämpligheten av nutida teoretiska och metodiska grepp på antik och bysantinsk grekiska.
Den grekiska världen var centrum för en rik och mångfaldig litterär aktivitet och produktion, vars tankegods och former spridits långt både geografiskt och genom översättningar. I praktiken har "grekisk litteratur" kommit att omfatta alla aspekter av den grekiska kulturen som kan studeras på basis av bevarade texter. Från en ursprunglig muntlig diktartradition (t ex Homeros, Hesiodos, Sapfo) över den klassiske världs drama, filosofi, historieskrivning (t ex Sofokles, Platon, Herodotos) går vägen vidare över hellenistiska och kejsartids författare (t ex Menander, Plutarchos, Lukianos) till den bysantinska litterära världen (med t ex Romanos, Anna Komnena).
Kännedom om den grekiska kulturen har i stor utsträckning förmedlats till eftervärlden genom översättningar av de antika texterna. I likhet med det litteraturtekniska begreppet parafras (paraphrasis), opererar man i studiet av grekiska med metafras (metaphrasis).Metaphrasis har två betydelser:
- översättning (från ett språk till ett annat)
- omskrivning (inom samma språk)
Båda processer är av central betydelse för överleveringen och förståelsen av den grekiska litteraturen. Genom ett internordiskt projekt har det skapats en registrant över översättningar av grekiska och latinska texter till de skandinaviska språken från 1500-talet och framåt: http://skandinaviske-oversaettelser.net/.
Filosofi är ett grekiskt ord för kärlek till visdom. För denna kärlek är i synnerhet Platon och Aristoteles kända, och deras verk läses än idag av båda fackfolk och övriga intresserade. Fram till tidig modern tid omfattade studiet av filosofi båda filosofi och naturvetenskap. Grekiska tänkare som Thales och Pythagoras var verksamma inom båda och viktiga för utvecklingen av systematisk tänkande av människans värld och värde. Den grekiska vetenskapstradition omfattar fackprosa inom ett stort antal ämnesområden som t ex matematik, astronomi, musik, biologi och medicin.