Permeable islands. A contrastive study of Swedish and English adjunct clause extractions

Publicerad den 27 maj 2019

Christiane Müller och Terje Lohndal Foto: Marit Julien

Christiane Müller har idag försvarat sin avhandling i nordiska språk "Permeable islands. A contrastive study of Swedish and English adjunct clause extractions". Fakulteternas opponent var professor Terje Lohndal, Institutt for språk og litteratur vid NTNU, Trondheim.

Vad är speciellt med meningen "Sportspegeln somnar jag när jag ser"? Jo, vi förstår och kan tolka att sportspegeln hör till den adverbiella bisatsen som inleds med när, men ordet realiseras utanför bisatsen, initialt i den överordnade satsen (jämför meningen "Jag somnar när jag ser sportspegeln").

Meningar som denna kallas satsflätor på svenska, och de har länge varit intressanta för den internationella syntaxforskningen. Man kan utan vidare fläta in ett led (extrahera) ur frasen som utgör objekt på både svenska och engelska: "Vem såg du en bild av?" (jfr "Du såg en bild av vem?") och "Who did you see a picture of?", men det är omöjligt att extrahera ett led ur frasen som utgör subjekt. Man har kallat de satsdelar som inte tillåter extraktion för syntaktiska öar, och antagit att mönstret är universellt, dvs att det finns underliggande språkstrukturer som ger samma begränsningar i alla språk.

Även adverbiella bisatser, som i sportspegelexemplet ovan, anses vara syntaktiska öar, som alltså vanligtvis inte tillåter extraktion. Exempelvis sägs motsvarigheten till meningen ovan inte vara en möjlig mening i engelska. Att svenska och de andra fastlandskandinaviska språken verkar tillåta sådana satsflätor ifrågasätter det traditionella antagandet att fenomenet är universellt, och det ger upphov till frågor om möjlig variation mellan språk, samt frågor om hur sådana strukturer bearbetas av hjärnan i realtid.

Christiane Müller har i sin avhandling undersökt dessa extraktioner från adverbiella bisatser i svenska och engelska, och hon kan visa att språken inte är så olika trots allt. Om man accepterar satsflätan eller inte beror på flera faktorer som också kan vara relevanta i engelska. Bland annat låter satsflätor i både svenska och engelska bättre när den adverbiella bisatsen och matrissatsen förknippas med ett kausalt samband, som i sportspegel-exemplet ovan, jämfört med när så inte är fallet. Samtidigt tyder resultaten på man på engelska har lättare att acceptera en extraktion från en icke-finit bisats, än en från en finit bisats, men den skillnaden syns inte på svenska där extraktion ger lika bra resultat med icke-finita och finita bisatser.

Finithet skulle således kunna vara delvis ansvarig för variationen som verkar existera mellan engelska och de fastlandskandinaviska språken när det när gäller möjligheten att bryta mot örestriktioner.