Satsradning innebär en meningsindelning där två huvudsatser följer varandra utan att skiljas av punkt eller konjunktion, t.ex. och eller men. Ett exempel är följande mening: ”Att kämpa för rättvisa var en stor sak under 1900-talet, hjälteidealet handlade om att vara modig och stark”. Satsradningar av det här slaget är särskilt vanliga i skolelevers texter, där de länge har betraktats som språkriktighetsfel, men meningsindelningen förekommer också i texter skrivna av vuxna, professionella skribenter.
På ett allmänt plan är satsradningar intressanta eftersom de vittnar om våra principer för att skapa sammanhang ur det vi läser. Det är nämligen svårt att inte läsa in ett innehållsligt samband mellan satserna i exemplet ovan, t.ex. där den andra satsen utvecklar innehållet i den första. Den tolkningen gör vi alltså trots att det inte finns något sambandsord som signalerar hur eller att satserna hör ihop. På ett mer praktiknära plan är satsradningar intressanta för att studera hur skolelever organiserar sina texter i satser och meningar. Även de elever som använder relativt mycket satsradning klarar oftast av att separera huvudsatser med punkt eller konjunktion vid andra tillfällen. Därför kan man fråga sig vad som motiverar att elever använder satsradning vid just de tillfällena.
I avhandlingen undersöks dessa frågor både teoretiskt och empiriskt. Den teoretiska delen tar sin utgångspunkt i hur innehållsliga samband mellan satser skapas och tolkas i skriven text, och den empiriska delen undersöker hur gymnasieelever använder satsradning och hur de istället skriver när de inte använder konstruktionen. Resultaten visar bland annat att det finns tydliga mönster i elevernas bruk av satsradning och att det kan finnas rent tolkningsmässiga skäl som motiverar användningen. Konstruktionen fyller typiskt en funktion att fördjupa textens innehåll, och ofta skulle den fördjupande tolkningen inte framgå lika väl om huvudsatserna istället skildes med punkt eller konjunktion.