Nya hedersdoktorn Stellan Skarsgård på plats

– Jag är enormt skicklig skådespelartekniskt. Men jag måste rasera det för att bli naken framför kameran inför varje inspelning. Det svåra på film är att få liv – det avgörande för att skapa liv är mötet mellan skådespelarna, säger Stellan Skarsgård när han får frågan hur skådespeleri på scen skiljer sig från det framför kameran. – Teater och film är två olika konstformer. Teater är en litterär form där det handlar om hur man hanterar en text. På film kan man droppa replikerna. Det verkligt intressanta sker mellan replikerna. Därför kan i många fall amatörskådisar lyckas bättre på film, menar han.
 
Stellan är uppvuxen i Malmö och hade före TV-serien Bombi Bitt och jag roller på Malmö Stadsteater. Att han är skåning märks när han under samtalets gång växlar mellan skånska och uppsvenska.
– Pratar du skånska frågade de mig när jag sökte rollen i Bombi Bitt. Då gjorde jag det och fick jag rollen.
 
Ann-Kristin Wallengren berömmer honom för hans rollprestation i River eftersom han varken är en good guy eller en bad guy.
 
– När det gäller att skildra verkligheten bör man sträva efter att komplicera den och nyansera den, menar han. Om vi inte tror att Hitler var mänsklig hur kan vi då hålla Hitler i oss själva i schack. Vi måste helt kunna mänskliggöra den onda personen för att hålla koll på det onda i våra hjärtan.
 
Under kvällen bjuder han både på hur det är jobba med olika regissörer som tex Steven Spielberg och många av dagens stora skådespelare och när han imiterar Ingmar Bergman, Bo Widerberg eller Lars von Trier hörs skratt i publiken. – När vi skulle spela in Ormens väg på Hälleberget med Bo Widerberg var vi alla mycket entusiastiska. Vi kom dit på första inspelningsdagen men där var ingen Bosse. Vi väntade, sedan ringde vi till slut honom: ”Jag har sådan jävla prestationsångest” (på skånska). Då åkte vi alla dit för att trösta honom. Sedan till slut sa han ”Då gör vi det” (också det på skånska). När en i publiken frågar om han känner samma passion för skådespeleriet som när han var ung svarar han att det är processen som gör det så roligt. Han är mindre intresserad av slutprodukten. Han liknar sitt skådespelarliv vid en varierad diet – en slitsam independent film för att sedan spela i en enklare film kombinerat med många olika typer av roller.
 
– Om jag inte tyckte det var så otroligt kul skulle jag inte göra det längre. Det är jobbigt, nervpåfrestande och man är rädd hela tiden. Text: Gisela Lindberg