Nobelpriset i litteratur var det första litteraturpriset för hela världen. Tillsammans med den höga prissumman och status från de övriga Nobelprisen etablerade det sig fort som det mest prestigefyllda. En plats det lyckats behålla från det första delades ut 1901 fram till idag.

– Men det har hela tiden kommit kritik och varit dramatik kring vem som har fått priset, säger litteraturvetaren Paul Tenngart, som är aktuell med en ny bok om Nobelpriset i litteratur. Vissa val har mötts med hån, men då oftast av de länder som känt sig missgynnande.

Samtidigt som Nobelkommittén har den gammalmodiga synen kvar att må bäste man få priset – likt ett OS i litteratur som står över nationer och politik – vet alla i kommittén att de måste variera valen av pristagare.

 – Det måste finnas de självklara pristagarna och det måste finnas de kontroversiella, som till exempel Bob Dylan, för att upprätthålla balansen och intresset, menar Paul Tenngart.

Skapat litteraturhistoria över nationsgränser

– Det kanske viktigaste som priset tidigt bidrog till var att skapa en internationell plattform för att diskutera litteratur över nationsgränserna. Tidigare var det nationellt begränsat, säger Paul Tenngart.

Han menar att ett av beläggen som stödjer påståendet om ett globalt samtal är hur pristillkännagivandena mottas. I de olika länderna pratar man om hur det mottagits i andra länder. Kanske särskilt när det egna landet fått priset.

– När Kipling fick priset 1907 skrev tidningarna i London om hur det mottagits i Frankrike och blev stolta över hur fransmännen tyckte det var en bra utnämning.

Men det kunde tvärtom också bidra till en nationell kanon, det vill säga ett urval av litterära verk som betraktas som de mest betydelsefulla för det landets litteratur. Britterna började redan 1902 efter att fransmannen Sully Prudhomme fått priset prata om att de måste få fram en egen stark kandidat och skapade därför en egen Nobelkommité.

Valen av pristagarna har ibland format litteraturhistorien. I andra fall har författarna glömts bort snabbt, men tillhör ändå nationens kanon.

– En spansk professor konstaterade att ”alla pristagare från Spanien har varit dåliga val och läses inte idag, men ändå måste våra doktorander läsa dem”, berättar Paul Tenngart.

Sedan finns det de vars karriärer fått en verklig skjuts av priset.

– William Faulkner är idag en klassiker som läses överallt. Han hade inte alls varit lika stor utan Nobelpriset, säger Paul Tenngart.

Ett litteraturpris för hela världen?

– Det är givetvis en omöjlighet att leva upp till att vara hela världens litteraturpris på ett rättvisande sätt, men det är en fråga som varit närvarande hela tiden inom kommittén.

Översättning spelar en stor roll i att kunna uppfylla den ambitionen och har säkert varit en bidragande orsak till att priset har varit europacentrerat.

I USA gjordes 1951 en undersökning där man frågade 350 litteraturexperter om hur väl de första 50 åren hade fallit ut för Nobelpriset i litteratur. Undersökningen visade att de tyckte att för få priser hade gått till poesi och kvinnor, medan det gått till för många filosofer och svenskar.  

– Kanske föga förvånande var man också missnöjd med att inga priser gått till litteraturvetare, säger Paul Tenngart. Priset är dock öppet för sakprosa. Många filosofer och journalister har fått det. Man undrar vad undersökningen skulle ha visat idag?

Till nytta för mänskligheten

I prismotiveringarna har Nobelkommittén förhållit sig lite olika till Nobels idé om nytta för litteraturens utveckling. Man har följt tidens trender – från kvardröjande 1800-talsidéer om uppbygglighet för att under 1920-talets fokusera på hantverksskicklighet som övergår till att utmana berättartekniskt under modernismen.

– Under 60- och 70-talet sker en förskjutning mot att ge inblick i andra kulturer, ett mångfaldigande av tänkande och en relativisering av det västerländska. Nu får Japan sin första pristagare. Idag på 2000-talet finns ett fokus på kartläggnings- och blottläggningslitteratur, som till exempel Doris Lessing, Patrick Modiano och Svetlana Aleksandrovna Aleksijevitj, säger Paul Tenngart.

Strävan att vara ett pris som står ovanför politik och världshändelser, har inte alltid gått att uppnå tillsammans med målet om att vara till nytta för mänskligheten. Nobelkommittén har kanske därför medvetet eller omedvetet tagit ställning i världspolitiken.

Paul Tenngart exemplifierar med en av sina favoriter finländaren Frans Eemil Sillanpää som fick Nobelpriset 1939. Vissa menar att detta delvis var en gest från Sverige till Finland som ganska precis hade invaderats av Sovjetunionen.

– Sillanpää kunde inte flyga eller ta båten till Stockholm på grund av kriget, men lyckades under dramatiska omständigheter ta sig till Sverige via Torneå för att delta i den till följd av kriget avskalade ceremonin. Han stannade kvar i Sverige under kriget och samlade in pengar till sitt hemland genom att hålla föredrag, berättar Paul Tenngart.

Det dröjer också innan någon från Sovjetunionen får priset och när det händer går det till Ivan Bunin, en anti-bolsjevik som lever i exil. Ett annat exempel är Boris Pasternak, vars roman Doktor Zjivago ledde till Nobelpriset 1958. Sovjetregimens förtryck gjorde att han tvingades att tacka nej till priset.

Så vad säger du, har Nobelkommittén lyckats uppnå Alfred Nobels höga ambitioner för priset?

– När Nobelkommittén lyckas signalera både den höga ambitionen med strävan mot balans, och nytta samtidigt som man erkänner att man egentligen inte kan det, då tycker jag att de har lyckats. Det visar både kaxighet och ödmjukhet, säger Paul Tenngart.